Mer än bara fotboll

Så här på kvällskvisten när allt är nersläckt, lugnet har lagt sig och man får lite ensam tid för sig själv blir det att man tänker en del. Det här något som jag absolut hatar. Tid för tanke i stillsamhet och ro. Det blir att man "överfunderar" och i mitt fall tänker tillbaka på ett helvete till liv. Men inte idag, inte ikväll. Ikväll är det 6 dagar och cirka 19 timmar kvar till den allsvenska premiären. 6 dagar och 19 timmar kvar tills blåvitt äntrar Gamla Ullevi för ännu en säsong. En säsong jag hoppas och tror blir mycket bättre än fjolårets.

Mycket dem senaste månaderna har varit abstinens, längtan och förväntan. Abstinens efter fotboll. Inte tråkig europeisk fotboll utan allsvensk fotboll. Längtan om att åter få se Blåvitt spela boll igen. Förväntan kring IFK Göteborg. Jag önskar en förändring och det är absolut inte på tränarpositionen. Jonas gör ett bra jobb och av att döma kring vissa försäsongsmatcher så finns där något nytt i Blåvitts spel. Något som får en att sluta drömma mardrömmar om långbollar på Hysen. Därför tror jag på Jonas. Det nya spelet finns där, nu ligger ansvaret på spelarna. Dem måste visa att dem kan.

Visserligen finns där ansvar på Jonas axlar också. Han är ju trots allt tränare, men det är inte alltid tränarens fel att något inte stämmer. Mycket sitter i huvudet på spelarna också. Men jonas måste våga förändra en matchbild tidigare, ofta har agerandet kommit försent och därför gick ett par matcher förra året åt skogen.

Jag är en infödd Blåvit supporter. Mitt första minne av Blåvitt är från tidiga barnsben. Min far tog mig till Ullevi för ett derby mot Öis. Så där satt vi, fyra generationer, pappa, jag, farfar och gammelfarfar. Alla blåvita in i kropp och själ, alla lika förälskade i vad som hände nere på plan. Jag minns ljublen, Ravelli och tre blåvita poäng. Det är ett minne som ligger mig mycket varmt om hjärtat.

IFK Göteborg för mig är inte bara fotboll. Det är allt runtomkring. I många år har jag nu stått i klacken. Glädjen över att få stå där och sjunga är otrolig, men ibland känner man att man kanske börjar bli för gammal. Visst, jag skulle gärna vara som Mats (för vissa känd, för många okänd), en äldre herre som trots att han har brutet ben och har åldern emot sig så står han i klacken och sjunger. För det är där han trivs.
Men nu när jag den 4:e april ska, tillsammans med min flickvän, gå på ännu en premiär, så blir det sittplats. Det ska bli skoj och med glädje det också. Men jag tror det kommer bli betydligt mer sittplats i framtiden jämfört med vad som varit. Såvida jag inte går med Sebastian ;-)

Så det är med längtan i bröstet som jag ser fram emot premiären. Äntligen är det dags! Abstinensen börjar lägga sig, längtan stiger och förväntningarna är lagom höga.

SNART SKINER POSEIDON!

Published with Blogger-droid v1.6.8

"I've had the worst day since yesterday"

Fredag förra veckan åkte jag till Sebastian. Väldigt trevligt må jag säga.

Öl, grogg och tv-spel. Riktigt trevligt helt enkelt, med bästa polaren.

Så på lördagen vaknade jag och hade ont där jag haft ont sen i oktober, men jag tänkte att det kanske är samma jag haft andra gånger när jag druckit lite fört hårt. Då jag tänkte att det går över.

Men ack så fel jag hade, under dagen blev det bara värre och värre och samtidigt började jag känna hunger. Tog ett par mackor hemma hos Sebastians föräldrar och fortsatte kolla hockey med Sebastian.

Söndagen kom och jag hade tillbringat natten med flertalet toalettbesök och ett enormt lidande. Det är inget jag kan rekommendera kan jag lova. På söndagen skulle jag tillsammans med Sebastians familj åka och äta julbord i Sollebrunn. Jag hade verkligen sett fram emot detta och skämten om "nu lär dem konka" hade haglat. Satt där och tog det lugnt, försökte dölja hur ont jag egentligen hade, men jag är nog förbannat dålig på att dölja att jag har ont tror jag...
Maten gick ner, men inte alls med den belåtenhet eller av den mängd jag faktiskt ville. Jag fick tvinga i mig vad jag än lade på tallriken och det är inte kul när man ska äta något man älskar...

Åkte hem den söndagen och tänkte att det varit en trevlig helg, men att den kunde varit roligare om magen inte hade varit så trasig som den var. Den kvällen kom febern...

Vaknade klockan 4 på morgonen och kände att något var jävligt skumt, klev upp ur sängen och insåg att jag svettat ner hela jävla sängen i en enda stor dupöl. Detta ordnades upp och jag återgick till att sova, vaknade upp på måndagen och mådde fortfarande jävligt dåligt. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Dagen flöt på och jag gjorde vad jag kunde av den. Kvällen kom och så även febern. Men även något jag inte varit med om kvällen tidigare. Jag fick hjärtrusningar. Hjärtat rusa emellanåt upp i 140 kändes det som om jag fick smått panik, visste inte vart jag skulle tagit vägen. Satt vaken hela den natten och tisdag morgon min mor läkaren och jag fick en tid. 13.30 skulle jag infinna mig på vårdcentralen.

13.30 befann jag mig också där, fick efter en viss väntetid komma in till läkaren som kände och klämde, skickade in mig till labbet och sedan tillbaka in till sitt kontor. Väl där konstaterades att jag hade förhöjd snabbsänka och att en infektion återigen sökt sig in i min kropp. "Jahapp" tänkte jag, och då kom frågan som jag tror förändrade den dagen och mitt magproblem helt. Jag fick frågan: "Är du stressad eller har känt dig stressad den senaste tiden?"

Jag tänkte: "Ja, jag har packat, förlorat mitt jobb och står helt utan inkomst", MEN det var inte vad jag sade. Jag sade: "Nej, jag ser mig själv som en av de mest avslappnade människorna på de här planeten. Skulle jag vara stressad så skulle det vara mycket konstigt".

Hon skrev remiss till Sahlgrenska, jag åkte dit. Fick komma in och spendera 9 timmar på akuten, där man konstaterade att jag har blindtarmsinflammation. Men tänk om jag sagt "Ja, det har varit mycket på sistone" till läkaren på vårdcentralen? Hade jag då lagts in på sjukhus där de konstaterade att jag faktiskt var fysiskt sjuk och inte mentalt sjuk?

Men det är dock inte det jag reflekterar över så här nu i efterhand. Det som susar i mitt huvud är tanken kring allt som hände på akuten. 9 timmar där, 8 timmar liggandes i ryggläge på en brist och med 30 timmar i vaket tillstånd. Det gör mycket på en människa. Speciellt när man skyfflas runt till röntgen och från rum till korridor, till rum igen. Och alltid det här ständiga i bakgrunden med allt som händer på en akutmottagning. Någon gång runt 23 på tisdagen kom där in ett larm om bilolycka och jag fick spendera 1 ½ timme till att lyssna på en (eller flera) människor som kommer in på akuten skrikandes av rädsla för att förlora sina liv.

Jag låg där och försökte förtränga, glömma och inte lyssna. Men det går inte. Blundar jag och stänger mina öron kan jag fortfarande höra: "NEJ!!!! AJJ!!!! NEEEEEEJ!!! NEJ NEJ NEEEEEEEEJ!!!!". Vilket är jävligt jobbigt...

Runt 01.00 blev jag ivägrullad till avdelning 136 där jag fick tillbringa 1 ½ dag liggandes i en sjukhussäng med dropp och sköterskor som kom in var 4e timma och pumpade mig full med antibiotika. En jävligt jobbig dag och när jag låg där var en låt det enda som höll mig klar i huvudet. En låt med flogging molly.

"This is the worst day since yesterday"

För när jag låg där på sängen så tänkte jag inte på låten i sig, utan på natten mellan måndag och tisdag. Jag hade fördrivit den med att titta på nya Stargate-serien "Stargate - Universe". En väldigt bra och synisk serie på något sätt. Inte alls aktion, sci-fi och konstanta problem. Problemen finns där, aktion och sci-fin också, men inte alls i samma omfattning som i föregångarna. Och jag gillar den, enormt mycket. Kanske för att jag ser mig själv i en av huvudrollsinnehavarna, kanske för att problemen i serien inte bara är "hur ska vi rädda världen nu" utan också personliga problemen. Vilket i mina ögon gör serien så mycket bättre än många andra serier i dagens tv.

Att då ligga där och tänka på alla de avsnitt jag såg på så kort tid gör att jag kunde hålla mig klar i huvudet och inte förlora mig i mig själv och alla onda tankar jag kan få (Sandra vet vad jag menar) och jag mådde bra trots allt.

Att packa är inte så jävla lätt....

Har nu under ett par dagar packat och packat och packat.
Samtidigt har jag mått jävligt dåligt. Infektion i kroppen säger läkarna och jag ska dit imorrn för att förmodligen få recept på antibiotika av något slag. Det känns sisådär.

Men det är inte därför jag fick för mig att skriva i den här stendöda bloggen.

Många av er som läser den här skiten har förmodligen packat inför flytt, misstänker jag? Andra är väl så lata så dem får någon annan att göra det åt en.
Men jag har packat allt by my self. Bokhyllorna, skrivbordet, hyllar på väggarna, tavlor och all annan skit som åkt upp under den tid man bott här.

Vad jag slås av när jag står här och packar ner prydnadssaker, böcker och all annan skit är att jag har inte ett enda barndomsminne bland mina saker. Kan ni tänka er det? Inte en enda sak som påminner mig om min barndom, förutom en sak. En liten staty som jag fick när jag lirade fotboll i Herrljunga SK för ett par år sedan. Jag var väl 11 - 12 år eller något. En spelare som gick från att spela vänsterback till att stå i mål. Det tycktes vara det enda jag var bra på. Vill minnas att jag också slutade på grund av samma sak. Jag lyckades slänga mig in i stolpen när vi körde elvamanna på grusplanen nere där vi tränade. Någonstans där bestämde jag mig också för att detta är inte kul, men jag älskade och älskar fortfarande sporten oerhört mycket. Så varför slutade jag?

Det är som sagt det enda minne jag kan finna från min barndom, en fjuttig liten staty som dem delade ut till alla som deltog i seriespelet för min åldersgrupp. Hur kul är det?
Andra har för mycket materiella saker som påminner dem om sin barndom och det finns dem som har några få, jag har som sagt ingenting, även om statyn är en materiell sak från min barndom så påminner den mig ändå inte om alla de där bra sakerna. Så den räknas faktiskt inte.

Varför har jag då inte en massa saker bland det jag packat ner som påminner mig om när jag var liten? Jag har en aning om varför. Mycket är min mors förra mans, Mikaels, fel. Han gjorde min barndom till ett rent helvete och måste tamejfan har njutit av det också. För någonstans har han fått mig att förtränga allt som var bra med att vara barn. Han var en ond man och jag tänker inte gå in på varför han gjorde mitt liv till en levande plåga, men jag ska på något sätt förklara påföljden av varför det lett till inga barndomsminnen.

Jag har aldrig varit någon bortskämd unge, jag gick runt i begagnade kläder (inte ärvda, för jag hade ingen att ärva dem ifrån) och hur jävla kul är det för en kille på 13 år att skrina runt i kläder som man köpt på loppis? Inte allt för kul, men så var mitt liv.

Jag fick cykla till scouterna, till fotbollsträningen och till kompisarna. Jag fick aldrig skjuts, inte ens när jag började umgås med Sebastian som bor i vårgårda och på den tiden bodde jag i Eggvena. Det ligger mellan Herrljunga och Vårgårda, men det var likförbannat 1 ½ mil till Sebastian. Tänk er en pojke på 14 år som fick cykla 1 ½ mil för att umgås med en kompis i endast ett par timmar, för att sedan cykla hem igen? Tacka gudarna för att jag fick moped kan jag säga, även om den var ett helvete även den. En MT-5:a som var mer trasig än hel. Kan fortfarande få upp bilder i huvudet hur den jävla maskinen är uppbyggd från topp till tå....

Förmodligen också därför jag slutade med fotbollen, för jag fick mer träning av att cykla 1 mil till Herrljunga SKs fotbollsangläggning än vad jag fick av att vara där och träna....

Men detta är inte det enda. Mikael var alkoholist. Han tog våra matpengar och köpte sprit, vin eller öl för. För att det mådde han bra av. Detta resulterade i att jag inte kunde gör allt kul som alla ungar kunde göra. Innebandy fick jag sluta med, handboll fick jag sluta med och jag kunde inte följa med på allt kul som alla på scouterna alltid gjorde. Därför att jag inte fick pengar till det...

Tiden innan mamma träffade Mikael då? Den tiden borde jag väl ha minnen från? Nej. Varför vet jag inte faktiskt, men en del kan ha rykt när Mikael brände i princip allt vi ägde och hade när mamma och han flyttade ifrån Uddebo (tranemo). Då bodde jag i en egen lägenhet, men det är en historia för sig...
Faktum är att jag knappt minns något av mitt liv innan mamma träffade Mikael. Minns att jag bodde i Kålltorp, Stenkullen och jag har ett svagt minne av att vi bodde i Bergsjön ett tag. Då fick jag ett barndomsminne jag lär ha hela livet. Jag åkte pulka i en stentrappa och rev upp ena långfingret, av det fick jag ett V-format ärr. Men mer än så har jag svårt att minnas faktiskt. Jävligt konstigt. Man borde iaf minnas mer än de småsaker jag har i huvudet...

Så packa är inte alltid jävligt lätt, speciellt när man inser att hela ens barndom förmodligen försvann i en brand där en idiot (troligtvis) inte orkade flytta alla saker som fanns i huset längre än till gården på baksidan...

Ordinary day in a boring ordinary life...

Not much to do...

Waiting for the game between Hungary and Sweden in the qualification for the World Cup.
It's really boring to just sit and wait and I was gonna write a long and boring text today, but I'm gonna give a crap about that and go play som xbox instead.

Time for revenge....

This is the game...


The game that I'll be waiting for...

The game that will change it all...


When the season started I had one goal with it.
I was gonna go for atleast 5 games. Djurgården at home, Elfsborg in Borås, Öis at home, Elfsborg at home and AIK in the last game on the season, at home.

Premier at the new arena Gamla Ullevi with the game against Djurgårdens IF. Win 6-0 and IFK Göteborg showed some real skills and the hope for gold overcome me...

That match changed it all. I have now been at 7 games at Gamla Ullevi and one in Borås against Elfsborg, and I still have AIK home and several more games I want to go to.
And this one on sunday...


This Sunday on August 30th we will play maybe one of the most important matches this season. Against one of the teams in the top and if we win we only have 9 matches left with a big shot on being at the very top when it's all over, but first we have the game on sunday...


This is the match that will change it all, the match that will tell us our destiny for the next 9 nine matches....


On sunday I will stand on Gamla Ullevi, with my dad and my best friend, to cheer for our team. And hopefully, but only hopefully we will win and go up in the top....

On sunday IFK Göteborg will play against IF Elfsborg in what the Elfsborg-supporters call for a derby....

We will see, all I want is three points for the Blue and White footballteam....

El grande finale and retiring...

Last punch...

Celebrating with the crew...

Showing of...

The last statistics and retirement...

Converting and getting the translate done ;)

To celebrate that my blog reaches out to people outside the swedish borders I'm gonna write this in english from now on ;)

If it's interesting for the people that reads it of course, or else I'm gonna go back to the Swedish :P


So what can I say? My love to the football (soccer) team IFK Göteborg is to big? I don't know what's wrong with me because I have this big addiction and a big need of watching football right now and most of all IFK Göteborg. It didn't help that much to see several blue and white players in the match between Sweden and Finland today. To me Markus Berg and Pontus Wernbloom did a good job, but that wanker that commentates it, Bosse Pettersson, can eat my dirty underwear in the laundry because he was complaining about Markus being slappy.

I DO NOT THINK SO!

You are allways complaining about everything you twat...
But back to what's important.

Pontus Wernbloom got to get on the pitch in halftime and I think he really showed what he wants. He wants to play with the national team and he wants to help Sweden to improve their play. And Pontus Wernbloom is Pontus Wernbloom, when he goes in to a close-combat he does it with focus, power and an amazing accuracy. Or as we supporters of IFK Göteborg says: "It's has to hurt meeting Pontus"
__________________________


So what now? What am I gonna do until sunday? Sure it's not far until sunday, but I really really long for watching the game on sunday!!! At home on Gamla Ullevi vs. one of the top teams underneath us: Helsingborgs IF. A win there and we can get som breathingspace. But there is still several days until that match and I just can't wait!
__________________________

Well, well...
This weekend I'm gonna go to Sebastian's and drink some beer and have fun and on saturday we are gonna go home to me and drink some more beer and have some more fun. A Guitar Hero - World tour night, with him on mic and drums and me on guitar is not impossible after 15 - 20 beers and some whiskey (yes, I'm thirsty for some whiskey this weekend). And I think I'm gonna make sure to take pictures of it for everybody to see as usual :P
__________________________

NOW: Sleep, tomorrow: clean up a little bit here and take a bath. After that I do not know, but I'm guessing Rainbow Six with my lovely friends from "Denmark", England and of course Holland :) Night night!
__________________________

And here:
A picture of me when I'm really drunk and using some of my sister's funny toys